JAM – Herr Hillos förvirring

    Koreografi och musik: Simo Heiskanen

    Visualisering: Karoliina Koiso-Kanttila

    Ljus: Ville Virtanen

    På scen: Jonna Aaltonen, Simo Heiskanen, Mikko Makkonen, Eero Vesterinen

    Speltid: 55 min

    Ålder: Rekommenderas från 3 år

    JAM – Herr Hillos förvirring

    Den klassiska teaterstilen kombinerad med stumfilmer, mimiker och slapstick i Herra Hillon hämmennys fungerar perfekt.

    -Jussi Tossavainen, HS

    Herr Jam Hillo bär med sig hela sin egendom. Luspank och efter ha tappat sitt hem för han ett liv som luffare och vandrar runt kånkande sina väskor. I lasset finns allt som behövs, men även antik med ett värde som bara herr Hillo förstår. Den före detta krimskramsförsäljarens dyrbaraste skatter Esmeralda, Vilivili och Urho vaknar till liv, till Hillos förfäran och till barnens stora nöje.

    Den romantiskt längtansfulla och kittlande absurda JAM tar åskådaren från fantasifull visualitet till expressiv mimik och häftig action. Berättelsen tar med barn och andra som älskar clowner på en resa full av överraskande händelser. Herra Hillon hämmennys avbildar en identifierbar upplevelse om världen likväl för barn och vuxna.

    JAM – Herra Hillon hämmennys fick sin premiär i Esbo kulturcentrums Louhisal den 31. augusti 2017.

    DOSSIER
    Beställ nyhetsbrev

    MYCKET BRÄNSLE FÖR FANTASIN

    Anne Saarikettu, Keskipohjanmaa, den 14. februari 2018

    Glims & Gloms, som uppträdde på Kokkolan Talvitanssit -festivalen är en prisbelönad dansteater med rötter i Esbo som har som mål att producera föreställningar med berörande komik, överraskande humor och upplyftande dans. Alla dessa blev verklighet på stadsteatern i Kokkola i söndags.

    På stora scenen fick man uppleva JAM – Herra Hillon hämmennys. En parkett full med publik följde föreställningen: barn under skolåldern och skolbarn med föräldrar.

    I programbladet står det om föreställningen: Herr Jam Hillo bär med sig hela sin egendom. Han har tappat sitt hem och lever ett liv som luffare och vandrar runt släpande sina väskor. Inne i packnigen finns allt som behövs, men även antik, med ett värde som bara herr Hillo förstår. En före detta krimskramshandlares dyrbaraste skatter – Esmeralda, Vilivili och Urho – vaknar till liv, till Hillos förfäran och till barnens stora nöje.

    Det var rörande att se barnpublikens inlevelse och reaktioner, som den intensiva blicken, undrande frågor och skratt som kom genast när det hände något intressant på scenen.

    Även från en vuxen synvinkel var den knappt en timmes långa föreställningen en intressant resa till en värld av en mångsidig kroppslighet, färger, ljus, skuggor och ljud.

    Man kan bara gissa på vilket sätt och hur länge föreställningen reflekteras i barnpublikens liv – så mångsidigt utfodrar den fantasin. Jag tippar att barnåskådare tar intryck av figurernas rörelser och sätt att klä sig och annan rekvisita i t.ex. sina rolleker.

    Ett barn under skolåldern i publiken bedömde föreställningen som fånig och även skrämmande. ”Jag rekommenderar den för barn som är under fyra år gamla”, san barnet till slut. Det gör jag också.

    Dessutom tackar jag och glädjer mig åter en gång åt hur mångsidigt kulturbud det finns i Karleby, även för barn.

    HERR HILLOS BEDÅRANDE FÖRVIRRING

    Annikki Alku, Savon Sanomat, den 20. juni 2018

    Kuopios dansvecka har för det mesta koncentrerat sig på vuxenföreställningar. Därför var det riktigt bra att dansteater Glims & Gloms från Esbo var med i år, med hela familjens JAM – Herra Hillon hämmennys, som uruppfördes i höstas.

    Om namnet låter absurt, så är hela föreställningen också det. Teaterns andra grundare Simo Heiskanen har skapat koreografin och musiken till den vemodigt humoristiska och associativa berättelsen om den Chaplin-liknande luffaren herr Hillo. Hela herr Hillos egendom och minnen är med i en hög av resväskor, som innehåller allt från blommor till ett cirkustält.

    När herr Hillos dyraste skatter, Esmeralda, Vilivili och Urho vaknar till liv, börjar det hända saker. Inte något jättekonstigt, men missöden, lite kaxighet, sång och beatboxing och syltätande så klart. Allt förverkligas från en lite knäpp synvinkel som baserar sig på clowneri.

    Heiskanen spelar herr Hillo på ett hjärtligt sätt, och han har tre starka personligheter som dansare. Jonna Aaltonens Urho är en förtjusande liten man, som låter sig inte trampas över. Eero Vesterinens Vilivili är en gosig stor clown, och Mikko Makkonens Esmeralda är en ganska blyg flicka som har överraskande talanger.

    Rolltolkningarna är njutbara och var och en dansare är briljant med en förtrollande rörelseprecision och scenisk närvaro.

    Den visuella ramen skapad av Karoliina Koiso-Kanttila är färgstark och en smula sagolik. Kostymerna är sprudlande, men visar också hänsyn till cirkustraditionen på ett snyggt sätt.

    Om man vill, kan man bara se på JAM som en väl förverkligad danskomedi, men under ytan kan man även finna djupare toner av rätten av att få vara sig själv och livets flyktighet. Stora saker som inte trugas, men som lyfts fram.

    JAM – HERR HILLOS FÖRVIRRING

    Simo Heiskanens verk lyckas kombinera klassisk teaterstil med stumfilmer, mimik och slapstick perfekt.

    Jussi Tossavainen, Helsingin Sanomat, den 4. september 2017

    Jag tänkte säga att dansteater Glims & Gloms Herra Hillon hämmennys inte är barnteater. Jag blir tvungen att ändra åsikt. Det är det uttryckligen, och speciellt avsett för tonåringar och deras uppfostrare.

    Esbo har ett konstnärspar som staden kanske inte ens har förtjänat. Simo Heiskanen och Tuomo Railo vädrar uppfattningar på alla områden. Som dansare och skapare av barnteater, och Railo som inte bara fysiskt stark skådespelare, utan också som begåvad bildkonstnär.

    Jag trodde att jag skulle se en traditionell finsk lattjo barnteaterföreställning när jag var på väg till Simo Heiskanens nya JAM – Herra Hillon hämmennys. Det visade sig att vara något helt annat. Genom att låna från traditionen av Commedia dell’arte presenterar föreställningen arketypiska karaktärer, men blandar ihop dem glatt. Ingen skillnad vem som spelar vad.

    Heiskanen spelar själv ceremonimästaren som presenterar oss rollfigurerna. Han gör det bakom en clownmask, naturligtvis. Det har alltid varit rikets narr som fått berätta sanningen i clownkostym.

    Herr Hillo förvirrar och får en att fundera hur saker och ting kunde vara annorlunda. Mikko Makkonen spelar den förtjusande Esmeralda utan att göra den till en drag-karikatyr. Han bara är i sin rollfigur. I sin fladdrande fåll och prinsessdräkt löjliggör han inte det flickaktiga.

    Jonna Aaltonen i Urhos roll väljer inte heller den mest uppenbara vägen. Hon har insett att

    manlighet inte betyder skrockande och skrevpetande. Urho är trots sitt namn en liten och i andras ögon en människa som kan bäras och kastas runt. Man skiter i könsstereotypi utan en skymt av bitterhet.

    Jag har alltid älskat Eero Vesterinens naturliga sätt att kombinera rörelse och anförande. Nu har han enligt min tolkning fått rollen som Arlecchino. Då kan man säga vad som helst. Utan könifiering. Och det gör han också! Vesterinens rörelse och kroppsspråk uttrycker varje lilla nyans som man kan föreställa sig. Jag skulle kunna betrakta hans fysiska närvaro i oändlighet.

    Heiskanen har själv komponerat musiken till sitt verk. Såsom en renässansmänniska lyckas han skapa pastischer av stumfilmers pianoackompanjemang och ljudeffekter ända till sångrörelsens starka ballader.

    Att man blandar den klassiska teaterstilen vald för Herra Hillon hämmennys med stumfilmer, mimiker och slapstick fungerar perfekt. Verkets namn är beskrivande, samtidigt som det inte berättar någonting alls. Man vill ju skapa förvirring med det här.