JAM – HERR HILLOS FÖRVIRRING

Simo Heiskanens verk lyckas kombinera klassisk teaterstil med stumfilmer, mimik och slapstick perfekt.

Jussi Tossavainen, Helsingin Sanomat, den 4. september 2017

Jag tänkte säga att dansteater Glims & Gloms Herra Hillon hämmennys inte är barnteater. Jag blir tvungen att ändra åsikt. Det är det uttryckligen, och speciellt avsett för tonåringar och deras uppfostrare.

Esbo har ett konstnärspar som staden kanske inte ens har förtjänat. Simo Heiskanen och Tuomo Railo vädrar uppfattningar på alla områden. Som dansare och skapare av barnteater, och Railo som inte bara fysiskt stark skådespelare, utan också som begåvad bildkonstnär.

Jag trodde att jag skulle se en traditionell finsk lattjo barnteaterföreställning när jag var på väg till Simo Heiskanens nya JAM – Herra Hillon hämmennys. Det visade sig att vara något helt annat. Genom att låna från traditionen av Commedia dell’arte presenterar föreställningen arketypiska karaktärer, men blandar ihop dem glatt. Ingen skillnad vem som spelar vad.

Heiskanen spelar själv ceremonimästaren som presenterar oss rollfigurerna. Han gör det bakom en clownmask, naturligtvis. Det har alltid varit rikets narr som fått berätta sanningen i clownkostym.

Herr Hillo förvirrar och får en att fundera hur saker och ting kunde vara annorlunda. Mikko Makkonen spelar den förtjusande Esmeralda utan att göra den till en drag-karikatyr. Han bara är i sin rollfigur. I sin fladdrande fåll och prinsessdräkt löjliggör han inte det flickaktiga.

Jonna Aaltonen i Urhos roll väljer inte heller den mest uppenbara vägen. Hon har insett att

manlighet inte betyder skrockande och skrevpetande. Urho är trots sitt namn en liten och i andras ögon en människa som kan bäras och kastas runt. Man skiter i könsstereotypi utan en skymt av bitterhet.

Jag har alltid älskat Eero Vesterinens naturliga sätt att kombinera rörelse och anförande. Nu har han enligt min tolkning fått rollen som Arlecchino. Då kan man säga vad som helst. Utan könifiering. Och det gör han också! Vesterinens rörelse och kroppsspråk uttrycker varje lilla nyans som man kan föreställa sig. Jag skulle kunna betrakta hans fysiska närvaro i oändlighet.

Heiskanen har själv komponerat musiken till sitt verk. Såsom en renässansmänniska lyckas han skapa pastischer av stumfilmers pianoackompanjemang och ljudeffekter ända till sångrörelsens starka ballader.

Att man blandar den klassiska teaterstilen vald för Herra Hillon hämmennys med stumfilmer, mimiker och slapstick fungerar perfekt. Verkets namn är beskrivande, samtidigt som det inte berättar någonting alls. Man vill ju skapa förvirring med det här.