VÄGANDE VITTNESBÖRD FRÅN INBÖRDESKRIGET

Pekka Railos erfarenheter från fånglägret i Dragsvik blev stoff för brorsonsonens fysiska skildring på scen.

Tove Djupsjöbacka, Hufvudstadsbladet, 19.10.2018

Glims & Gloms Dance Company går sin egen väg inom scenkonsten och skapar föreställningar som är unika, men sinsemellan väldigt olika – det är kanske inte alltid så lätt för publiken att hitta guldkornen bland föreställningar för barn, sprudlande fyrverkerier som musikalen om Helinä Rautavaara eller allvarliga och synnerligen aktuella föreställningar som den om fallet Breivik.

Den senaste helheten Valkoisten vankina landar närmast den sistnämnda, en allvarlig och tankeväckande vittnesskildring från Finlands inbördeskrig. Man pekar inte finger och gör inga direkta kopplingar till nuet men mellan raderna läser jag en viss oro över dagens samhälle – till exempel: se här hur det kan gå om rättsväsendet urholkas totalt. Historien påminner också om detaljer som att läckor till medier kan ha en viktig roll i att få förändringar till stånd.

Tuomo Railo står för manus, regi och projektioner och den intressanta sanna historien han vill berätta handlar om hans fars farbror Pekka Railo ett annorlunda vittnesmål från fånglägret i Dragsvik om hur man som röd fånge verkligen kan göra en insats. Railo den äldre grundar ett apotek i lägret och för katalog över dödsoffer och dödsorsaker, kunskap som till slut landar i rätta händer och bidrar till att allmänheten får kännedom om de vidriga förhållandena i lägret. Senare bidrar han till att bygga upp landet bland annat som riksdagsledamot och biträdande stadsdirektör i Helsingfors.

Fysisk teater

Som föreställning landar det hela inom den fysiska teatern, dansen är ständigt närvarande men helt underordnad texten. Dramaturgin har ett fint flyt, och första scenen är strålande genomförd – man förstår genast idén med rollfördelningen: alla spelar alla roller, till exempel övergår rollen som Pekka Railo ständigt från en person till en annan. Man kunde tänka sig att det urvattnar rollens karaktär, men i stället bidrar det faktiskt till att göra huvudrollen mångskiftande, speciellt som den spelas av både män och kvinnor.

Flytet fortsätter och dramaturgin är till största delen lyckad. Emellanåt blir det lite väl mycket text – det känns som om man skulle behöva mera luft kring texten för att verkligen ta till sig berättelsen. Den baserar sig på Railos dagboksskildring, texten är därmed komprimerad och saklig, förbluffande objektiv i många partier. Emellanåt hänger man sig åt att teckna karikatyrer kryddade med utstuderat rörelsespråk, speciellt i fråga om domarna. Tidshoppet i mitten känns också aningen abrupt. Ensemblen är genomgående jämn och uttrycksfull i sina prestationer.

Något jag tycker föreställningen fångar speciellt fint är apatin i fånglägret, hur hungern närmar sig fångarna och får dem att tyna bort i tysthet. Sådana stämningar är inte dramatiska så det förslår, här kommer verkligen kombinationen av text och lyrisk rörelse till sin rätt.