DOCKMUSIKALEN SKRIVEN OCH FRAMSTÄLLD AV SIMO HEISKANEN UNDERRÄTTAR OCH UNDERHÅLLER

Jussi Tossavainen, Helsingin Sanomat, den 3. maj 2019

Dansteater Glims & Gloms Simo Heiskanen är en riktig renässansmänniska. Han dansar, skådespelar, skriver manus, komponerar och sjunger. Raxu Taskunen är ett hopp till dockteaterns värld. Nästan allt görs av Heiskanen själv.

Verket kallas dockteatermusikal. Det är verkligen inte fråga om en stormusikal, som stora institutionsteatrar nuförtiden brukar kalla sina musikaler. Allt är litet, i dockstorlek.

Hela föreställningen får nästan plats i en ficka, och vad skulle passa bättre när huvudpersonen heter Taskunen som bor och reser i människors fickor.

Den kompakta föreställningen kräver inte mycket plats eller resurser. Raxu Taskunen har visats i affärscentrum, och en daghemsturné är planerad i höst.

Musikal är i detta fall ett tänjbart begrepp. Ett nästan helt sjunget dockspex är snarare som en modern opera.

Heiskanen väljer att inte gå där ribban är lägst. Den reciterande och böljande musiken bjuder inte på tydliga melodier eller smittsamma öronmaskar. Det är onödigt att försöka återkalla ”arior” eller hits efter första gången.

Simo Heiskanen spelar själv alla rollerna. Raxu Taskunen själv är en hybrid av en handdocka och en fingerdocka – en sympatisk odefinierbar lurvvarelse, som åtrår puffar.

Han undviker tråkiga saker, såsom sängdags och allt hälsosamt. Hans värstä fiende är den hemliga detektiven Hönttönen, som framträder som moralväktare och som en människa som är tråkig på alla sätt.

Upplägget är klart. Barn älskar anarkistiska figurer som motsätter sig auktoriteter och de vuxnas makt – från Pippi till Mumin.

Heiskanens manus har ändå en lärorik och upplysande anda som är passande och viktig i dag.

I Australien genomgår Taskunen med hjälp av kakaduan Rudolf (min favoritfigur i föreställningen) 

en konvertering och lär sig att äta korn och nötter i stället för puffar – och han skyr inte heller grönsaker.

Heiskanen gör inte misstaget av att överförklara eller predika som en hälsoevangelist. Tematiken hinner man knappt presentera och fullända under den korta föreställningen.

Man skulle ha kunnat föreläsa mer utan att tappa trovärdigheten. Saker och ting blir förstådda när en liten varelse är förebilden.

I sin text använder Heiskanen skämtsamt rimmande och nonsens som barn anses gilla. Vissa kommentarer är kanske bara begripliga för vuxna, även om den tjusigt hemvävda föreställningen med alla sina konventioner är klart riktad för barn.

Man skulle med fördel kunna kombinerat föreställningen med en diskussionsstund om temat.