VALKOISTEN VANKINA -FÖRESTÄLLNINGEN FÖRMEDLAR HELVETETN

Glims & Gloms -dansteaterns nya produktion Valkoisten vankina (Fångad av de vita) baserar sig på Pekka Railos memoarverk med samma namn. Föreställningen berättar om Railos erfarenheter på Karlebys och Ekenäs rödfångläger under inbördeskrigets efterdyningar år 1918.

Eeli Vilhunen, Demokraatti, den 19. oktober 2018

Railos brorsons son, dansteatergruppens konstnärliga direktör Tuomo Railo, har regisserat föreställningen och ansvarar också för pjäsens dramatisering.

Glims & Gloms -gruppen, som blandar olika medel av föreställande konst, har sina rötter i danskonsten. Detta syns i Valkoisten vankina -föreställningens starka framställning av rörelse. I regin av Railo som har sin bakgrund i dans, taldrama och rörelse inte enbart turas om utan de går på varandra genom hela berättelsen.

Förhörsscenen som inleder föreställningen och där bestraffandet av fångarna sker genom rörelse, är fin och visar åskådaren direkt vad det betydde att vara de vitas fånge. På sådana här ställen  flyter rörelsens och talets fysiskhet, vilket stärker dramat.

Rörelsens och talets sammanspel är givande att se på under hela 1,5 timmarna av föreställningen. Scenernas fysiskhet är som bäst uppfinningsrik och medför en intressant nivå till Pekka Railos berättelse, som fungerar även som en lättande faktor när man beskriver en rå tidsperiod.

Valkoisten vankina -föreställningens visuella stil är vacker, samlad och enkel. För det mesta ser man förutom dem som uppträder på scenen bara fyra stolar och ett bord. Tuomo Railos projicerade teckningar från fångläger dominerar scenbilden. De samspelar vackert med Karoliina Koiso-Kanttilas kostymer och skapar en harmonisk helhet. Den enkla och rymliga scenen ger även det utrymme som behövs för uppträdarnas rörlighet.

Pekka Railos memoarers överföring till scenmiljö har lyckats utmärkt, fast här och där lyser källskriften igenom harmligt. I praktiken framkommer det genom överflödigt berättande, då man är tvungen att ge en bakgrund till viktiga händelser för åskådarna. Då och då visar föreställningen sig som en serie av enstaka scener, vilket förtunnar den dramatiska effektiviteten och förtunnar likaså uppträdandet för åskådaren.

Tidsbilden är trots detta trovärdigt dramatiserad. Rödfångarnas vardag och de omänskliga förhållandena på fånglägret samt den dåliga samhälleliga ställningen beskrivs gripande. Föreställningen för även med sigassociationer om dagens hårdnade politiska värden.

Valkoisten vankina är en ensembleföreställning. En grupp av fem artister arbetar fantastiskt tillsammans och rollbyte i fart från företrädare till den andra fungerar väl i en jämnställd ensemble, vilket ger en luftig karaktärtill föreställningens vävnad av tal och rörelse. Inte ens brandlarmet som tyvärr avbröt föreställningen påverkade framställningens intensitet och slutligen märkte man knappt avbrottet.

I sin helhet lyckas Valkoisten vankina belysa en viktig period i vår historia och får en enligt Tuomo Railos ord ”känna tacksamhet gentemot de stora och tysta som har byggt vårt samhälle.”