Fångad av de vita

  • Jukka Tarvainen, Sanni Giordani, kuva: Ari Kauppila
  • Jussi Väänänen, Kaisa Leppänen, Tuomo Railo, kuva: Ari Kauppila
  • Jukka Tarvainen, Tuomo Railo, kuva: Ari Kauppila

Manus, regi, koreografi, teckningarna: Tuomo Railo

Musik: Hauschka

Kostym: Karoliina Koiso-Kanttila

Ljusdesign: Pasi Pehkonen

Dansarna: Sanni Giordani, Kaisa Leppänen, Tuomo Railo, Jukka Tarvainen, Jussi Väänänen

Fotografi: Ari Kauppila

Speltid: ca. 75 min

Ålder: rekommenderas från 13 år

Fångad av de vita

EKENÄS FÅNGLÄGER 1918

Dans och teater smälter samman i en skakande fånglägersskildring – resultatet är ensembleteater som bäst – Jussi Tossavainen, HS

Tuomo Railos pjäs Valkoisten vankina (Fångad av de vita) baserar sig på hans fars farbroders Pekka Railos memoarverk med samma namn. Pekka Railo berättar i sina memoarer om sina erfarenheter som röd fånge först på Karlebys och sedan Ekenäs fångläger år 1918.

Tuomo Railo har dramatiserat memoarerna till ett scenverk i vilket dialogen på flera tidsplan samt fysisk teater lyfter fram hemska erfarenheter på fångläger klart, direkt och sakligt, och utan att förfasa sig.

Min fars farbrors praktiska och ändå resoluta attityd har varit en viktig lärdom för mig om besinningsfullhet, sanningsenlighet och styrka. Under svåra och orättvisa omständigheter bevarade han sin handlingskraft. Genom at grunda ett apotek i båda läger kunde han i någon mån lindra sina fångkamraters ångest. Statistiken som han samlade och medlade om dem som omkom på läger hade en roll i att skapa press på att stänga fånglägren. – Tuomo Railo

VALKOISTEN VANKINA -FÖRESTÄLLNINGEN FÖRMEDLAR HELVETETN

Glims & Gloms -dansteaterns nya produktion Valkoisten vankina (Fångad av de vita) baserar sig på Pekka Railos memoarverk med samma namn. Föreställningen berättar om Railos erfarenheter på Karlebys och Ekenäs rödfångläger under inbördeskrigets efterdyningar år 1918.

Eeli Vilhunen, Demokraatti, den 19. oktober 2018

Railos brorsons son, dansteatergruppens konstnärliga direktör Tuomo Railo, har regisserat föreställningen och ansvarar också för pjäsens dramatisering.

Glims & Gloms -gruppen, som blandar olika medel av föreställande konst, har sina rötter i danskonsten. Detta syns i Valkoisten vankina -föreställningens starka framställning av rörelse. I regin av Railo som har sin bakgrund i dans, taldrama och rörelse inte enbart turas om utan de går på varandra genom hela berättelsen.

Förhörsscenen som inleder föreställningen och där bestraffandet av fångarna sker genom rörelse, är fin och visar åskådaren direkt vad det betydde att vara de vitas fånge. På sådana här ställen  flyter rörelsens och talets fysiskhet, vilket stärker dramat.

Rörelsens och talets sammanspel är givande att se på under hela 1,5 timmarna av föreställningen. Scenernas fysiskhet är som bäst uppfinningsrik och medför en intressant nivå till Pekka Railos berättelse, som fungerar även som en lättande faktor när man beskriver en rå tidsperiod.

Valkoisten vankina -föreställningens visuella stil är vacker, samlad och enkel. För det mesta ser man förutom dem som uppträder på scenen bara fyra stolar och ett bord. Tuomo Railos projicerade teckningar från fångläger dominerar scenbilden. De samspelar vackert med Karoliina Koiso-Kanttilas kostymer och skapar en harmonisk helhet. Den enkla och rymliga scenen ger även det utrymme som behövs för uppträdarnas rörlighet.

Pekka Railos memoarers överföring till scenmiljö har lyckats utmärkt, fast här och där lyser källskriften igenom harmligt. I praktiken framkommer det genom överflödigt berättande, då man är tvungen att ge en bakgrund till viktiga händelser för åskådarna. Då och då visar föreställningen sig som en serie av enstaka scener, vilket förtunnar den dramatiska effektiviteten och förtunnar likaså uppträdandet för åskådaren.

Tidsbilden är trots detta trovärdigt dramatiserad. Rödfångarnas vardag och de omänskliga förhållandena på fånglägret samt den dåliga samhälleliga ställningen beskrivs gripande. Föreställningen för även med sigassociationer om dagens hårdnade politiska värden.

Valkoisten vankina är en ensembleföreställning. En grupp av fem artister arbetar fantastiskt tillsammans och rollbyte i fart från företrädare till den andra fungerar väl i en jämnställd ensemble, vilket ger en luftig karaktärtill föreställningens vävnad av tal och rörelse. Inte ens brandlarmet som tyvärr avbröt föreställningen påverkade framställningens intensitet och slutligen märkte man knappt avbrottet.

I sin helhet lyckas Valkoisten vankina belysa en viktig period i vår historia och får en enligt Tuomo Railos ord ”känna tacksamhet gentemot de stora och tysta som har byggt vårt samhälle.”

DANS OCH TEATER SMÄLTER SAMMAN I EN SKAKANDE FÅNGLÄGERSSKLIDRING – RESULTATET ÄR ENSEMBLETEATER SOM BÄST

Tuomo Railos Valkoisten vankina baserar sig på hans fars farbrors erfarenheter.

Jussi Tossavainen, Helsingin Sanomat, den 19 september 2018

Chockbörjan. En åt gången tas till förhör eller skakas eller torteras. De flesta är journalister. Det är fråga om yttrandefrihet – analogin till dagens situation är klar. Vi är på en fångläger för röda fångar, där människan inte har något värde. De flesta nekar sin skuld, en blir kättare för att rädda sitt skinn.

Fångad av de vita baserar sig på manusförfattare/regissör Tuomo Railos fars farbror Pekka Railos egna erfarenheter. Temat passar utmärkt till det pågående året. Eller utmärkt är kanske fel ord – snarare dödligt.

Man berättar om ett läger dit de röda fångarna är koncentrerade. Det vill säga ett koncentrationsläger, där den enda önskan är att hålla sig vid liv. Näringen är en bit bröd och vatten. För att klara sig, försöker folk att göra sig behövliga på något sätt. Genom att städa eller med sina medicineringskunskaper.

Det mest spännande med föreställningen är sättet man framför. Samtal blandas med kontinuerlig rörelse, även dans. En sådan här genre är ganska sällsynt. Det är inte fråga om att varje bit av monolog efterföljs av lite dans. Här går rörelse hela tiden sida vid sida med samtal. Inte genom att illustrera eller understryka den utan genom att vara ett med den.

I musiken känner man genren melodram, där samtal och musik går på varandra. Här skulle man kunna prata om melodram med dans. Berättelsen och handlingen går smidigt framåt, men det gör även rörelsen på sidan av. Det stör inte alls berättelsen utan bildar en fullvärdig syntes. En mycket slagkraftig en, även om den också är fruktansvärd. Som talteater skulle det här enbart vara en historisk bild.

På vissa ställen gör rörelsens överdrift det allvarliga temat lättare ända till löjlighet. I krigsrättegången läses domen upp genom att samtidigt mässa och att dansa i takt till Besame mucho.

Genom att få det allvarliga och det komiska att kollidera åstadskommer man en stark och tankeframkallande effekt. Dessa komiska lungvatten underlättar åskådarens känsla av för stor ångest.

Lägret i Ekenäs grundades helt från intet utan några existerande konstruktioner, eller infrastruktur, som man i dag skulle säga. Fångarna fick därför skapa den själv, från och med bokföring av de döda. Berättelsen är uppskakande eländig, men man får ta avstånd tack vare det fysiska, rörelse och dans.

Valkoisten vankina är en sorts tendensteater. Den deklarerar såsom t.ex. Lapualaisooppera gjorde, men i stället för sång och dans använder man fysiskhet och dans. På vissa ställen känns det som att dansen är separat från texten, men delvis för det tankarna till den asiatiska teatern, där varje gest motsvarar en viss tanke eller ett känslotillstånd.

Skådespelar-dansarna har alla i sina många olika roller utmärkt tagit till sig idén och tanken bakom genren. Det här är ensembleteater som bäst.