DANS OCH TEATER SMÄLTER SAMMAN I EN SKAKANDE FÅNGLÄGERSSKLIDRING – RESULTATET ÄR ENSEMBLETEATER SOM BÄST

Tuomo Railos Valkoisten vankina baserar sig på hans fars farbrors erfarenheter.

Jussi Tossavainen, Helsingin Sanomat, den 19 september 2018

Chockbörjan. En åt gången tas till förhör eller skakas eller torteras. De flesta är journalister. Det är fråga om yttrandefrihet – analogin till dagens situation är klar. Vi är på en fångläger för röda fångar, där människan inte har något värde. De flesta nekar sin skuld, en blir kättare för att rädda sitt skinn.

Fångad av de vita baserar sig på manusförfattare/regissör Tuomo Railos fars farbror Pekka Railos egna erfarenheter. Temat passar utmärkt till det pågående året. Eller utmärkt är kanske fel ord – snarare dödligt.

Man berättar om ett läger dit de röda fångarna är koncentrerade. Det vill säga ett koncentrationsläger, där den enda önskan är att hålla sig vid liv. Näringen är en bit bröd och vatten. För att klara sig, försöker folk att göra sig behövliga på något sätt. Genom att städa eller med sina medicineringskunskaper.

Det mest spännande med föreställningen är sättet man framför. Samtal blandas med kontinuerlig rörelse, även dans. En sådan här genre är ganska sällsynt. Det är inte fråga om att varje bit av monolog efterföljs av lite dans. Här går rörelse hela tiden sida vid sida med samtal. Inte genom att illustrera eller understryka den utan genom att vara ett med den.

I musiken känner man genren melodram, där samtal och musik går på varandra. Här skulle man kunna prata om melodram med dans. Berättelsen och handlingen går smidigt framåt, men det gör även rörelsen på sidan av. Det stör inte alls berättelsen utan bildar en fullvärdig syntes. En mycket slagkraftig en, även om den också är fruktansvärd. Som talteater skulle det här enbart vara en historisk bild.

 vissa ställen gör rörelsens överdrift det allvarliga temat lättare ända till löjlighet. I krigsrättegången läses domen upp genom att samtidigt mässa och att dansa i takt till Besame mucho.

Genom att få det allvarliga och det komiska att kollidera åstadskommer man en stark och tankeframkallande effekt. Dessa komiska lungvatten underlättar åskådarens känsla av för stor ångest.

Lägret i Ekenäs grundades helt från intet utan några existerande konstruktioner, eller infrastruktur, som man i dag skulle säga. Fångarna fick därför skapa den själv, från och med bokföring av de döda. Berättelsen är uppskakande eländig, men man får ta avstånd tack vare det fysiska, rörelse och dans.

Valkoisten vankina är en sorts tendensteater. Den deklarerar såsom t.ex. Lapualaisooppera gjorde, men i stället för sång och dans använder man fysiskhet och dans. På vissa ställen känns det som att dansen är separat från texten, men delvis för det tankarna till den asiatiska teatern, där varje gest motsvarar en viss tanke eller ett känslotillstånd.

Skådespelar-dansarna har alla i sina många olika roller utmärkt tagit till sig idén och tanken bakom genren. Det här är ensembleteater som bäst.

Rulla till toppen