HATET BEFRIAR OSS INTE

Minna Tawast, Teatteri & Tanssi + Sirkus -tidningen, 6-7/2018

Tuomo Railo har redan länge kombinerat tal och rörelse på ett personligt sätt i sina verk, i sökandet efter talets och rörelsens gemensamma kraft. I Omnipotens, som fick sin premiär år 2016, verkade Railo anväda taletända till det extrema; tal ackompanjerar rörelse mer än i en traditionell teatermonolog. Det nya verketValkoisten vankina fungerar med samma princip, men förhållandet mellan rörelse och tal är mindre provokativt, smidigare. Berättande monologer och dialoger som avancerar handlingen övergår till eller förenas organiskt med rörelsen. Ibland glömmer man helt vilketdera det är fråga om.

Historien berättas utöver Railo av de briljanta Sanni Giordani, Kaisa Leppänen, Jukka Tarvainen och Jussi Väänänen. De skådespelar också skickligt, från en viss distans.

Det passar bra i föreställningens sansade anföring, som känns speciellt värdefull eftersom Valkoisten vankinabaserar sig på Railos fars farbror Pekka Railos memoarverk med samma namn. I den berättar han om sina erfarenheter som rödfånge på Kokkolas och Ekenäs fångläger år 1918. Med hjälp av memoarerna har Tuomo Railo dramatiserat, koreograferat, regisserat och iscensatt ett levande verk i vilken rytmik har skapats med hjälp av teckningar.

Valkoisten vankina skulle kunna vara mycket ångestfylld. Det är sakligt och noggrant observerande berättande som beskriver Pekka Railos vardagliga sysslor och även dramatiska avrättningar, samtidigt som en del scener distanseras med stiliserade rörelser, vilket unnar åskådaren en andningspaus.

Det känns som att man vill säga att hatet inte befriar. Förståelse, humor och ironi däremot hjälper att orka fortsätta vidare.

Föreställningen lämnar ändå ett djupt minnesspår. Man får reflektera över rödfångarnas öde. De var för det mesta slumpmässigt plockade till lägren, avrättades utan rättegångar och fick svälta, samtidigt som de vita kallt höll ordning. Detta visas, för att det aldrig mer skall upprepas.