Vanhempi herrasmies mustissaan astuu Tanssin talon suurelle, tyhjälle lavalle, kävelee sen poikki ja istuu flyygelin eteen. Pianisti Risto Laurialan avulla pulppuavat Johan Sebastian Bachin Goldberg-muunnelmien sävelet saliin. Pianoteos koostuu teemasta ja sen kolmestakymmenestä muunnelmasta, enimmäkseen duuriin sävelletyistä. Salin täyttää kevyt ja jäsentynyt barokkitunnelma, jossa hetkittäin voi kuulla haikeitakin sävyjä.

Ja sitten lavalle pyrähtää yhdeksän tanssijaa, eri-ikäisiä miehiä ja naisia, kuka sinisessä, kuka keltaisessa, kuka roosassa pitkässä housuhameessa. He muodostavat linjoja ja jonoja, vastakkaisia rivejä sekä asentoja, joissa usein käsien suunnat ja katse määräävät reitin. Kädet liikkuvat nopeasti, halkovat ilmaa ja johdattavat kulkua. Kunnes kuvio hajoaa palatakseen taas yhteen tai muodostaakseen duettoja ja sooloja. Tuntuu kuin katsoisi tanssivia nuotteja.

Tuomo Railon Bach-projekti valmistui oikeaan paikkaan. Railo oli Tanssin talon keskeisiä puuhahenkilöitä, ja nyt haave ison näyttämön teoksesta on toteutunut. Koreografia on syntynyt videoiduista improvisaatioista puretusta materiaalista. Railo on halunnut säilyttää improjen hetkellisyyden ja onnistunut siinä. Bach-projektin erinomaiset tanssijat ovat ottaneet vaativan koreografian täysin omakseen ja tuovat sooloihin ja duettoihin elämänkokemuksensa. He välkkyvät kuin yksitellen poimitut jalokivet kukin omalla, kirkkaalla tavallaan.

Vaikka teoksessa ei ole kerronnallisia elementtejä, sisällyttävät sellaiset taiturit kuin Jyrki Karttunen ja Katri Soini yhteiseen duettoonsa elämänmittaisen matkan. Teoksen kaltaista puhtaan liikkeen täydellistä juhlaa en muista pitkään aikaan nähneeni.

Railo mainitsi tämän lehden edellisessä numerossa, että sodan ja pandemian teemat näkyvät hänen teoksessaan konservatismina. Bach-projekti onkin pelkistetyn visuaalisuutensa, kansantansseista tuttujen kuvioidensa sekä selkeydessään 60-luvun modernista tanssista muistuttavan liikekielensä ansiosta viehättävällä tavalla ”vanhanaikainen”.

Tunnelmaa tukevat Railon valmistamat abstraktit ja värikylläiset animaatio, jotka projisoidaan näyttämön takaseinään.

Railo mainitsi olleensa aina sitä mieltä, ettei kuolevaisten tulisi tanssia säveltäjäneron tahtiin. Onneksi hän ei voinut vastustaa kiusausta.

Minna Tawast, Teatteri & Tanssi + Sirkus -lehti, 1.3.2023

Raisa Rauhamaa, Teatteri & Tanssi+ Sirkus lehti 2/2022

ARVOSTETTU AFORISTIKKO ja runoilija Mirkka Rekola (1931-2014) oli tuottelias yli viisikymmentä vuotta. Suomalaisen runouden kaanonissa Rekolan merkitys sotien jälkeisen kirjallisuuden modernismin airuena on suuri. Tätä taustaa vasten pidän Simo Heiskasen lähtökohtaa tuottaa yhden miehen esitys Rekolan runojen maailmasta melkoisen uhkarohkeana taidetekona.

Heiskanen on pitänyt kaikki esityksen narut näpeissään: ohjannut kokonaisuuden, säveltänyt materiaalin, luonut askelmerkit ja ideat sekä visuaalisen toteutuksen sooloonsa, jota kolmimiehinen orkesteri, Milla Viljamaa, Sara Puljula ja Topi Korhonen, taidolla ja herkkyydellä säestävät.

Mutta miten vaivattomasti eteenpäin virtaavan ja syvällisen, laulua, liikettä ja tekstejä sisältävän esityksen Heiskanen onkaan valitsemistaan runoista onnistunut luomaan! Hän on sisäistänyt Rekolan runouden laadun, jossa arkinen ja myyttinen kohtaavat riveillä ja niiden välissä.

Minä unohdin miten suuressa talossa asun -teoksessa kuullaan tekstejä muun muassa ikääntymisestä, tuulesta, muistista, vuodenajoista, linnuista ja ruusuista. Omaperäinen ja jokaista piirtoa myöten hallittu toteutus on kuin pienoiskuvaelmien rypäs, jossa näköalat avartuvat jokapäiväisistä havainnoista tavoittaen runouden tärkeimmän tehtävän, arkitietoisuuden näkymättömät tasot.

HEISKANEN LAUSUU, laulaa ja liikkuu musiikin ja tekstin yhteismaastossa pakottomasti, on lavalla kuin kotonaan ja sulautuu koko kehollaan tarinoiden vietäväksi. Hän artikuloi eheän Rekola-maailman suoraan yleisölle lämmöllä ja selkeydellä.

Runouden korkeammat olemisen kiteymät kevenevät Heiskasen käsittelyssä. Varmalla läsnäolollaan ja oivaltavilla, runoja kuvittavilla, pantomiinomaisilla piirroilla Heiskanen kirkastaa merkityksiä niin, että välillä mysteereihin piiloutuvat tekstit saavat nokkelan kuvituksen. Toteutusta Rehevöittää Tuomo Railon herkällä kädellä tavoittamat tausta-animaatiot.

Miltei kaksituntinen esitys on kaikkien aistien herättelyä, jossa sydän lämpenee ja täyttyy sekä mieli sivistyy.

Elämyksen jälkeen oli pakko kaivaa Rekolan runot esiin ja lukea uudelleen niitä helmiä, joita Heiskanen auliisti jo yleisölle jakoi.

Espoolainen Tanssiteatteri Glims & Gloms perusti jo paljon ennen koronapandemiaa Espoon keskuksessa sijaitsevaan kauppakeskus Entresseen kauppakeskusteatterin. Kyseessä on Suomen Kulttuurirahaston tukema hanke, jonka tavoitteena on elävöittää tyhjillään olevia liiketiloja ja tuoda teatteria ihmisten keskelle paikkoihin, joissa he muutenkin liikkuvat. Esitykset ovat koko perheelle suunnattua fyysistä ja nukketeatteria.

Pandemia katkaisi hyvin alkaneen toiminnan. Nyt kauppakeskusteatteri on aloittanut uudelleen uudella esityksellä. Vaikka kyseessä on pop up-teatteri ja tila on suhteellisen pieni perusliiketila, Glims & Glomsin kauppakeskusteatteri ei ole satunnaisen oloista katuteatteria. Esitystilaan katsomoineen on satsattu niin, että yleisöllä on mahdollisuus kokea täysipainoinen teatterielämys.

Henkilökunta hätäapuhommissa

Tämä näkyy myös syyskuussa ensi-iltansa saaneessa Antti Puuhaara -esityksessä, joka on suunnattu yli 4-vuotiaille. Esityksen jokaiseen osatekijään, ja erityisesti sen visuaalisuuteen on panostettu.

Tapahtumapaikkana on Pinkopahvilan kotiseutumuseo, jonne odotetaan teatteriseuruetta esittämään kansansatuun perustuvaa Antti Puuhaara-esitystä. Väärinkäsityksen takia ryhmä ei saavukaan, joten museon henkilökunnan ei auta kuin ryhtyä itse sadun esittäjiksi, kun yleisökin on jo paikalla.

Nukke- ja esineteatteriin perustuva esitys pursuaa kekseliäitä nukkeideoita, joista iso osa luodaan ja rakennetaan näyttämöllä. Muutenkin Karoliina Koiso-Kanttilan puvut ja tarpeisto, Metti Nordininlavastus ja Leevi Lehtisen animaatiot ovat herkullisia. Niissä on huumoria, ripaus jännitystä ja kauhuakin, värikylläisyyttä ja sopivasti kansanperinnettä. Tämä kaikki mitenkään erityisesti osoittelematta. Pasi Pehkosen valot ja Simo Heiskasen musiikki ja äänimaailma tukevat ja muotoilevat omalta osaltaan mainiosti tarinan kulkua.

Tuomo Railon käsikirjoitus seurailee selkeästi monipolvista tarinaa sirotellen mukaan komiikkaa ja aimo annoksen kansanperinnetietouttakin unohtamatta muutamaa ajankohtaista viittausta muun muassa toisten ihmisten ja luonnon kunnioittamiseen. Ohjauksessaan Railo on napakka ja niin rytmityksen kuin toimivan rakenteen sujuvasti hallitseva.

Antti Puuhaaran loistavat esittäjät Johanna Keinänen, Kaisa Niemi ja Tuomo Railo siirtyvät sujuvasti näyttelijöistä nukettajiksi ja tanssijoiksikin. Heidän tulkinnoissaan museon henkilökunnasta ja tarinan monista hahmoista on rehevyyttä ja ironiaa, mutta myös lämpöä ja sydämellisyyttä.

Antti Puuhaarassa on runsaasti tarttumapintaa isommillekin katsojille, se ei missään tapauksessa ole mikään pikkulasten esitys. Vajaan tunnin kestävä esitys sopii erinomaisesti syksyisen kauppamatkan tai päiväkoti/koulupäivän elävöittäjäksi ja hyvän mielen tuojaksi.

Annikki Alku, Demokraatti 8.10.2021

Suvi Satama, Turun Sanomat, 15.11.2020

Glims & Gloms: DJ Mölytoosa ja Mummu

Käsikirjoitus ja ohjaus Simo Heiskanen, lavastus Tuomas Vellamo, puvut Nina Ukkonen, valot ja videot Ville Virtanen. Kauppakeskus Skanssissa 13.11.

Simo Heiskasen käsikirjoittama DJ Mölytoosa ja Mummu on kouluikäisiin vetoava musiikkikomedia Pölymöly-nimisen radioaseman työstä. Vaikka ennakkoajatukseni pop up -teatterin toimivuudesta Skanssin kauppakeskuksessa on varovaisen epäilevä, Skanssin tilaan on saatu luotua maagista teatterin tunnelmaa.

Lavalla radio-ohjelmaa juontaa hulvaton Simo Heiskanen DJ Mölytoosana ja topakka Kaisa Niemi Mummuna. Kaksikon seurassa mielikuvitus vie katsojan mukanaan naurun ja ihmetyksen poluille. 

Istun katsomossa 5-vuotiaan poikani kanssa, joka toteaa, että Heiskanen on erityisen taitava tanssimaan ja että kaksikko lavalla saa häneltä ”12 tähteä ja on siis aika hyvä”.

Heiskasen ilmeikkyys ja luonteva lavakarisma on toden totta myös aikuiselle kiinnostavaa seurattavaa. Kaisa Niemi touhukkaana mummuna ravistelee perinteisen mummon stereotypioita modernilla otteella: vaikka mummo on marjametsässä ja siivoaa, hän myös tanssii pöydällä ja revittelee luudan kanssa ympäri tilaa.

Nina Ukkosen puvut puhkuvat mielikuvitusrikkaita yksityiskohtia ja nousevat teatterielämyksen keskiöön. Poikani kysyy, ovatko nuo aivan oikeita ihmisiä – hahmojen ulkoinen olemus painuu näin myös pienen katsojan mieleen.

Paikoitellen juoni jää junnaamaan paikoilleen ja tanssia olisi saanut olla enemmän, koska liikkua kaksikko osaa. Kohtaus, jossa DJ Mölytoosa ja Mummu siirtyvät juontamaan urheiluradio-osuutta, on valloittava. Pingispallot saavat luudasta kyytiä ja Niemi ottaa eturivin lapset oivaltavasti mukaan peliin.

DJ Mölytoosa ja Mummu osoittaa, miten kömmähdykset kuuluvat arkeen ja niistä selvitään yhdessä ja sen avulla, että muistetaan, että itselle on hyvä myös nauraa.

Kiertävän pop up -teatterin idea on loistava, koska se tuo teatterin kaikkien ulottuville. Näin yhä useampi pääsee kokemaan esittäviä taiteita, joilla on keskeinen merkitys arjen irtiottojen mahdollistajana ja mielikuvituksen vapauttajana.

Minna Tawast, Teatteri & Tanssi + Sirkus -tidningen, 6-7/2018

Tuomo Railo har redan länge kombinerat tal och rörelse på ett personligt sätt i sina verk, i sökandet efter talets och rörelsens gemensamma kraft. I Omnipotens, som fick sin premiär år 2016, verkade Railo anväda taletända till det extrema; tal ackompanjerar rörelse mer än i en traditionell teatermonolog. Det nya verketValkoisten vankina fungerar med samma princip, men förhållandet mellan rörelse och tal är mindre provokativt, smidigare. Berättande monologer och dialoger som avancerar handlingen övergår till eller förenas organiskt med rörelsen. Ibland glömmer man helt vilketdera det är fråga om.

Historien berättas utöver Railo av de briljanta Sanni Giordani, Kaisa Leppänen, Jukka Tarvainen och Jussi Väänänen. De skådespelar också skickligt, från en viss distans.

Det passar bra i föreställningens sansade anföring, som känns speciellt värdefull eftersom Valkoisten vankinabaserar sig på Railos fars farbror Pekka Railos memoarverk med samma namn. I den berättar han om sina erfarenheter som rödfånge på Kokkolas och Ekenäs fångläger år 1918. Med hjälp av memoarerna har Tuomo Railo dramatiserat, koreograferat, regisserat och iscensatt ett levande verk i vilken rytmik har skapats med hjälp av teckningar.

Valkoisten vankina skulle kunna vara mycket ångestfylld. Det är sakligt och noggrant observerande berättande som beskriver Pekka Railos vardagliga sysslor och även dramatiska avrättningar, samtidigt som en del scener distanseras med stiliserade rörelser, vilket unnar åskådaren en andningspaus.

Det känns som att man vill säga att hatet inte befriar. Förståelse, humor och ironi däremot hjälper att orka fortsätta vidare.

Föreställningen lämnar ändå ett djupt minnesspår. Man får reflektera över rödfångarnas öde. De var för det mesta slumpmässigt plockade till lägren, avrättades utan rättegångar och fick svälta, samtidigt som de vita kallt höll ordning. Detta visas, för att det aldrig mer skall upprepas.

Pekka Railos erfarenheter från fånglägret i Dragsvik blev stoff för brorsonsonens fysiska skildring på scen.

Tove Djupsjöbacka, Hufvudstadsbladet, 19.10.2018

Glims & Gloms Dance Company går sin egen väg inom scenkonsten och skapar föreställningar som är unika, men sinsemellan väldigt olika – det är kanske inte alltid så lätt för publiken att hitta guldkornen bland föreställningar för barn, sprudlande fyrverkerier som musikalen om Helinä Rautavaara eller allvarliga och synnerligen aktuella föreställningar som den om fallet Breivik.

Den senaste helheten Valkoisten vankina landar närmast den sistnämnda, en allvarlig och tankeväckande vittnesskildring från Finlands inbördeskrig. Man pekar inte finger och gör inga direkta kopplingar till nuet men mellan raderna läser jag en viss oro över dagens samhälle – till exempel: se här hur det kan gå om rättsväsendet urholkas totalt. Historien påminner också om detaljer som att läckor till medier kan ha en viktig roll i att få förändringar till stånd.

Tuomo Railo står för manus, regi och projektioner och den intressanta sanna historien han vill berätta handlar om hans fars farbror Pekka Railo ett annorlunda vittnesmål från fånglägret i Dragsvik om hur man som röd fånge verkligen kan göra en insats. Railo den äldre grundar ett apotek i lägret och för katalog över dödsoffer och dödsorsaker, kunskap som till slut landar i rätta händer och bidrar till att allmänheten får kännedom om de vidriga förhållandena i lägret. Senare bidrar han till att bygga upp landet bland annat som riksdagsledamot och biträdande stadsdirektör i Helsingfors.

Fysisk teater

Som föreställning landar det hela inom den fysiska teatern, dansen är ständigt närvarande men helt underordnad texten. Dramaturgin har ett fint flyt, och första scenen är strålande genomförd – man förstår genast idén med rollfördelningen: alla spelar alla roller, till exempel övergår rollen som Pekka Railo ständigt från en person till en annan. Man kunde tänka sig att det urvattnar rollens karaktär, men i stället bidrar det faktiskt till att göra huvudrollen mångskiftande, speciellt som den spelas av både män och kvinnor.

Flytet fortsätter och dramaturgin är till största delen lyckad. Emellanåt blir det lite väl mycket text – det känns som om man skulle behöva mera luft kring texten för att verkligen ta till sig berättelsen. Den baserar sig på Railos dagboksskildring, texten är därmed komprimerad och saklig, förbluffande objektiv i många partier. Emellanåt hänger man sig åt att teckna karikatyrer kryddade med utstuderat rörelsespråk, speciellt i fråga om domarna. Tidshoppet i mitten känns också aningen abrupt. Ensemblen är genomgående jämn och uttrycksfull i sina prestationer.

Något jag tycker föreställningen fångar speciellt fint är apatin i fånglägret, hur hungern närmar sig fångarna och får dem att tyna bort i tysthet. Sådana stämningar är inte dramatiska så det förslår, här kommer verkligen kombinationen av text och lyrisk rörelse till sin rätt.

Glims & Gloms -dansteaterns nya produktion Valkoisten vankina (Fångad av de vita) baserar sig på Pekka Railos memoarverk med samma namn. Föreställningen berättar om Railos erfarenheter på Karlebys och Ekenäs rödfångläger under inbördeskrigets efterdyningar år 1918.

Eeli Vilhunen, Demokraatti, den 19. oktober 2018

Railos brorsons son, dansteatergruppens konstnärliga direktör Tuomo Railo, har regisserat föreställningen och ansvarar också för pjäsens dramatisering.

Glims & Gloms -gruppen, som blandar olika medel av föreställande konst, har sina rötter i danskonsten. Detta syns i Valkoisten vankina -föreställningens starka framställning av rörelse. I regin av Railo som har sin bakgrund i dans, taldrama och rörelse inte enbart turas om utan de går på varandra genom hela berättelsen.

Förhörsscenen som inleder föreställningen och där bestraffandet av fångarna sker genom rörelse, är fin och visar åskådaren direkt vad det betydde att vara de vitas fånge. På sådana här ställen  flyter rörelsens och talets fysiskhet, vilket stärker dramat.

Rörelsens och talets sammanspel är givande att se på under hela 1,5 timmarna av föreställningen. Scenernas fysiskhet är som bäst uppfinningsrik och medför en intressant nivå till Pekka Railos berättelse, som fungerar även som en lättande faktor när man beskriver en rå tidsperiod.

Valkoisten vankina -föreställningens visuella stil är vacker, samlad och enkel. För det mesta ser man förutom dem som uppträder på scenen bara fyra stolar och ett bord. Tuomo Railos projicerade teckningar från fångläger dominerar scenbilden. De samspelar vackert med Karoliina Koiso-Kanttilas kostymer och skapar en harmonisk helhet. Den enkla och rymliga scenen ger även det utrymme som behövs för uppträdarnas rörlighet.

Pekka Railos memoarers överföring till scenmiljö har lyckats utmärkt, fast här och där lyser källskriften igenom harmligt. I praktiken framkommer det genom överflödigt berättande, då man är tvungen att ge en bakgrund till viktiga händelser för åskådarna. Då och då visar föreställningen sig som en serie av enstaka scener, vilket förtunnar den dramatiska effektiviteten och förtunnar likaså uppträdandet för åskådaren.

Tidsbilden är trots detta trovärdigt dramatiserad. Rödfångarnas vardag och de omänskliga förhållandena på fånglägret samt den dåliga samhälleliga ställningen beskrivs gripande. Föreställningen för även med sigassociationer om dagens hårdnade politiska värden.

Valkoisten vankina är en ensembleföreställning. En grupp av fem artister arbetar fantastiskt tillsammans och rollbyte i fart från företrädare till den andra fungerar väl i en jämnställd ensemble, vilket ger en luftig karaktärtill föreställningens vävnad av tal och rörelse. Inte ens brandlarmet som tyvärr avbröt föreställningen påverkade framställningens intensitet och slutligen märkte man knappt avbrottet.

I sin helhet lyckas Valkoisten vankina belysa en viktig period i vår historia och får en enligt Tuomo Railos ord ”känna tacksamhet gentemot de stora och tysta som har byggt vårt samhälle.”

Tuomo Railos Valkoisten vankina baserar sig på hans fars farbrors erfarenheter.

Jussi Tossavainen, Helsingin Sanomat, den 19 september 2018

Chockbörjan. En åt gången tas till förhör eller skakas eller torteras. De flesta är journalister. Det är fråga om yttrandefrihet – analogin till dagens situation är klar. Vi är på en fångläger för röda fångar, där människan inte har något värde. De flesta nekar sin skuld, en blir kättare för att rädda sitt skinn.

Fångad av de vita baserar sig på manusförfattare/regissör Tuomo Railos fars farbror Pekka Railos egna erfarenheter. Temat passar utmärkt till det pågående året. Eller utmärkt är kanske fel ord – snarare dödligt.

Man berättar om ett läger dit de röda fångarna är koncentrerade. Det vill säga ett koncentrationsläger, där den enda önskan är att hålla sig vid liv. Näringen är en bit bröd och vatten. För att klara sig, försöker folk att göra sig behövliga på något sätt. Genom att städa eller med sina medicineringskunskaper.

Det mest spännande med föreställningen är sättet man framför. Samtal blandas med kontinuerlig rörelse, även dans. En sådan här genre är ganska sällsynt. Det är inte fråga om att varje bit av monolog efterföljs av lite dans. Här går rörelse hela tiden sida vid sida med samtal. Inte genom att illustrera eller understryka den utan genom att vara ett med den.

I musiken känner man genren melodram, där samtal och musik går på varandra. Här skulle man kunna prata om melodram med dans. Berättelsen och handlingen går smidigt framåt, men det gör även rörelsen på sidan av. Det stör inte alls berättelsen utan bildar en fullvärdig syntes. En mycket slagkraftig en, även om den också är fruktansvärd. Som talteater skulle det här enbart vara en historisk bild.

På vissa ställen gör rörelsens överdrift det allvarliga temat lättare ända till löjlighet. I krigsrättegången läses domen upp genom att samtidigt mässa och att dansa i takt till Besame mucho.

Genom att få det allvarliga och det komiska att kollidera åstadskommer man en stark och tankeframkallande effekt. Dessa komiska lungvatten underlättar åskådarens känsla av för stor ångest.

Lägret i Ekenäs grundades helt från intet utan några existerande konstruktioner, eller infrastruktur, som man i dag skulle säga. Fångarna fick därför skapa den själv, från och med bokföring av de döda. Berättelsen är uppskakande eländig, men man får ta avstånd tack vare det fysiska, rörelse och dans.

Valkoisten vankina är en sorts tendensteater. Den deklarerar såsom t.ex. Lapualaisooppera gjorde, men i stället för sång och dans använder man fysiskhet och dans. På vissa ställen känns det som att dansen är separat från texten, men delvis för det tankarna till den asiatiska teatern, där varje gest motsvarar en viss tanke eller ett känslotillstånd.

Skådespelar-dansarna har alla i sina många olika roller utmärkt tagit till sig idén och tanken bakom genren. Det här är ensembleteater som bäst.

Anne Saarikettu, Keskipohjanmaa, den 14. februari 2018

Glims & Gloms, som uppträdde på Kokkolan Talvitanssit -festivalen är en prisbelönad dansteater med rötter i Esbo som har som mål att producera föreställningar med berörande komik, överraskande humor och upplyftande dans. Alla dessa blev verklighet på stadsteatern i Kokkola i söndags.

På stora scenen fick man uppleva JAM – Herra Hillon hämmennys. En parkett full med publik följde föreställningen: barn under skolåldern och skolbarn med föräldrar.

I programbladet står det om föreställningen: Herr Jam Hillo bär med sig hela sin egendom. Han har tappat sitt hem och lever ett liv som luffare och vandrar runt släpande sina väskor. Inne i packnigen finns allt som behövs, men även antik, med ett värde som bara herr Hillo förstår. En före detta krimskramshandlares dyrbaraste skatter – Esmeralda, Vilivili och Urho – vaknar till liv, till Hillos förfäran och till barnens stora nöje.

Det var rörande att se barnpublikens inlevelse och reaktioner, som den intensiva blicken, undrande frågor och skratt som kom genast när det hände något intressant på scenen.

Även från en vuxen synvinkel var den knappt en timmes långa föreställningen en intressant resa till en värld av en mångsidig kroppslighet, färger, ljus, skuggor och ljud.

Man kan bara gissa på vilket sätt och hur länge föreställningen reflekteras i barnpublikens liv – så mångsidigt utfodrar den fantasin. Jag tippar att barnåskådare tar intryck av figurernas rörelser och sätt att klä sig och annan rekvisita i t.ex. sina rolleker.

Ett barn under skolåldern i publiken bedömde föreställningen som fånig och även skrämmande. ”Jag rekommenderar den för barn som är under fyra år gamla”, san barnet till slut. Det gör jag också.

Dessutom tackar jag och glädjer mig åter en gång åt hur mångsidigt kulturbud det finns i Karleby, även för barn.

Annikki Alku, Savon Sanomat, den 20. juni 2018

Kuopios dansvecka har för det mesta koncentrerat sig på vuxenföreställningar. Därför var det riktigt bra att dansteater Glims & Gloms från Esbo var med i år, med hela familjens JAM – Herra Hillon hämmennys, som uruppfördes i höstas.

Om namnet låter absurt, så är hela föreställningen också det. Teaterns andra grundare Simo Heiskanen har skapat koreografin och musiken till den vemodigt humoristiska och associativa berättelsen om den Chaplin-liknande luffaren herr Hillo. Hela herr Hillos egendom och minnen är med i en hög av resväskor, som innehåller allt från blommor till ett cirkustält.

När herr Hillos dyraste skatter, Esmeralda, Vilivili och Urho vaknar till liv, börjar det hända saker. Inte något jättekonstigt, men missöden, lite kaxighet, sång och beatboxing och syltätande så klart. Allt förverkligas från en lite knäpp synvinkel som baserar sig på clowneri.

Heiskanen spelar herr Hillo på ett hjärtligt sätt, och han har tre starka personligheter som dansare. Jonna Aaltonens Urho är en förtjusande liten man, som låter sig inte trampas över. Eero Vesterinens Vilivili är en gosig stor clown, och Mikko Makkonens Esmeralda är en ganska blyg flicka som har överraskande talanger.

Rolltolkningarna är njutbara och var och en dansare är briljant med en förtrollande rörelseprecision och scenisk närvaro.

Den visuella ramen skapad av Karoliina Koiso-Kanttila är färgstark och en smula sagolik. Kostymerna är sprudlande, men visar också hänsyn till cirkustraditionen på ett snyggt sätt.

Om man vill, kan man bara se på JAM som en väl förverkligad danskomedi, men under ytan kan man även finna djupare toner av rätten av att få vara sig själv och livets flyktighet. Stora saker som inte trugas, men som lyfts fram.

Annikki Alku, Demokraatti, den 3. december 2018

Raxu Taskunen är ett litet och ganska gosigt och lurvigt väsen som älskar fickor och puffar. Simo Heiskanen från Glims & Gloms teatern i Esbo har skapat Raxu, som är ute på äventyr från en ficka till en annan. Han hamnar till och med i ett avloppsrör när han undflyr den hemliga detektiven Hönttönen och hittar slutligen sin vän, Rudolf Kakadua, från andra sidan jorden, i Australien.

Heiskanen har skrivit manus, komponerat, regisserat och han spelar Raxu Taskunen, som storslaget kallas dockteatermusikal. Föreställningen som ryms på nästan vilken plats som helst är också det med sina sånger i olika stilar, men den är framför allt både verbalt och visuellt fyrverkeri.

Anne Aarios och Nina Ukkonens rödglödande, traditionella dockteaterscen är som från orientaliska sagor. Hand- och käppdockorna är färgglada och fiffigt fantasifulla. De har magi från sagor.

Textens fyndighet och rikedom blir säkert inte uppfattat av den egentliga målgruppen, 3-8 -åringar, men får de vuxna att le. Heiskanens lite absurda sätt och surrealistiska lotsning av handlingen fungerar fint. Även om han inte är vanast som just dockspelare, stör det inte helheten.

Bland händelserna har man även smugit in lite fakta om hälsosam kost och sömnens viktighet, men inte alls i en föreläsande stil. Den drygt halvtimmeslånga föreställningen är precis lagom och tillräckligt händelserik för att helt fästa publikens uppmärksamhet.

Raxu Taskunen är ute på äventyr ända till julen vid Glims & Gloms pop up -scen i affärscentrum Entresse i Esbo centrum.

Jussi Tossavainen, Helsingin Sanomat, den 3. maj 2019

Dansteater Glims & Gloms Simo Heiskanen är en riktig renässansmänniska. Han dansar, skådespelar, skriver manus, komponerar och sjunger. Raxu Taskunen är ett hopp till dockteaterns värld. Nästan allt görs av Heiskanen själv.

Verket kallas dockteatermusikal. Det är verkligen inte fråga om en stormusikal, som stora institutionsteatrar nuförtiden brukar kalla sina musikaler. Allt är litet, i dockstorlek.

Hela föreställningen får nästan plats i en ficka, och vad skulle passa bättre när huvudpersonen heter Taskunen som bor och reser i människors fickor.

Den kompakta föreställningen kräver inte mycket plats eller resurser. Raxu Taskunen har visats i affärscentrum, och en daghemsturné är planerad i höst.

Musikal är i detta fall ett tänjbart begrepp. Ett nästan helt sjunget dockspex är snarare som en modern opera.

Heiskanen väljer att inte gå där ribban är lägst. Den reciterande och böljande musiken bjuder inte på tydliga melodier eller smittsamma öronmaskar. Det är onödigt att försöka återkalla ”arior” eller hits efter första gången.

Simo Heiskanen spelar själv alla rollerna. Raxu Taskunen själv är en hybrid av en handdocka och en fingerdocka – en sympatisk odefinierbar lurvvarelse, som åtrår puffar.

Han undviker tråkiga saker, såsom sängdags och allt hälsosamt. Hans värstä fiende är den hemliga detektiven Hönttönen, som framträder som moralväktare och som en människa som är tråkig på alla sätt.

Upplägget är klart. Barn älskar anarkistiska figurer som motsätter sig auktoriteter och de vuxnas makt – från Pippi till Mumin.

Heiskanens manus har ändå en lärorik och upplysande anda som är passande och viktig i dag.

I Australien genomgår Taskunen med hjälp av kakaduan Rudolf (min favoritfigur i föreställningen) 

en konvertering och lär sig att äta korn och nötter i stället för puffar – och han skyr inte heller grönsaker.

Heiskanen gör inte misstaget av att överförklara eller predika som en hälsoevangelist. Tematiken hinner man knappt presentera och fullända under den korta föreställningen.

Man skulle ha kunnat föreläsa mer utan att tappa trovärdigheten. Saker och ting blir förstådda när en liten varelse är förebilden.

I sin text använder Heiskanen skämtsamt rimmande och nonsens som barn anses gilla. Vissa kommentarer är kanske bara begripliga för vuxna, även om den tjusigt hemvävda föreställningen med alla sina konventioner är klart riktad för barn.

Man skulle med fördel kunna kombinerat föreställningen med en diskussionsstund om temat.

Annina Karhu, Turun Sanomat den 15. september 2019

Viss är det roligt att man i ett affärscentrum som Skanssi kan man vid sidan av handlandet – eller huvudsakligen – göra ett kort teaterbesök. Glims & Gloms Dance Company som har Esbo som hemort, har fått idén att uppliva tomma affärsutrymmen genom att bjuda på konstnärligt ambitiöst proffsteater i lättillgänglig form.

I Åbo är det möjligt att bli medryckt till Raxu Taskunens värld ända till den 29. september. Den håriga varelsen är sugen på salta och feta puffar som han letar efter i olika fickor. Raxus fartfyllda äventyr tar åskådaren från fickor till djupa avlopp, och genom vattenlås ända till Australien.

Simo Heiskanen, som är känt mest som koreograf, har skapat ett vilt överflödande soloverk. Överflödet kommer med både element som är verbala och historieberättande, även dockor och flera färggranna figurer. Förutom Raxu presenteras ett originellt urval figurer, som har roller från motståndare till hjälpare.

Påhittigt rimmande sånger och rim bjuder på många underhållande stunder för åskådare i alla åldrar. Den humoristiska helheten innehåller även en dold lärdom: hälsosamma kostvanor och regelbunden sömn lönar sig. Tanklös strävan för snabb njutning blir däremot ofta skadligt.

Heiskanens gestik är expressiv och skarpt accentuerad. Han når också med olika stilarter en bred skala av toner i sina lekande sånger.

Simo Heiskanens verk lyckas kombinera klassisk teaterstil med stumfilmer, mimik och slapstick perfekt.

Jussi Tossavainen, Helsingin Sanomat, den 4. september 2017

Jag tänkte säga att dansteater Glims & Gloms Herra Hillon hämmennys inte är barnteater. Jag blir tvungen att ändra åsikt. Det är det uttryckligen, och speciellt avsett för tonåringar och deras uppfostrare.

Esbo har ett konstnärspar som staden kanske inte ens har förtjänat. Simo Heiskanen och Tuomo Railo vädrar uppfattningar på alla områden. Som dansare och skapare av barnteater, och Railo som inte bara fysiskt stark skådespelare, utan också som begåvad bildkonstnär.

Jag trodde att jag skulle se en traditionell finsk lattjo barnteaterföreställning när jag var på väg till Simo Heiskanens nya JAM – Herra Hillon hämmennys. Det visade sig att vara något helt annat. Genom att låna från traditionen av Commedia dell’arte presenterar föreställningen arketypiska karaktärer, men blandar ihop dem glatt. Ingen skillnad vem som spelar vad.

Heiskanen spelar själv ceremonimästaren som presenterar oss rollfigurerna. Han gör det bakom en clownmask, naturligtvis. Det har alltid varit rikets narr som fått berätta sanningen i clownkostym.

Herr Hillo förvirrar och får en att fundera hur saker och ting kunde vara annorlunda. Mikko Makkonen spelar den förtjusande Esmeralda utan att göra den till en drag-karikatyr. Han bara är i sin rollfigur. I sin fladdrande fåll och prinsessdräkt löjliggör han inte det flickaktiga.

Jonna Aaltonen i Urhos roll väljer inte heller den mest uppenbara vägen. Hon har insett att

manlighet inte betyder skrockande och skrevpetande. Urho är trots sitt namn en liten och i andras ögon en människa som kan bäras och kastas runt. Man skiter i könsstereotypi utan en skymt av bitterhet.

Jag har alltid älskat Eero Vesterinens naturliga sätt att kombinera rörelse och anförande. Nu har han enligt min tolkning fått rollen som Arlecchino. Då kan man säga vad som helst. Utan könifiering. Och det gör han också! Vesterinens rörelse och kroppsspråk uttrycker varje lilla nyans som man kan föreställa sig. Jag skulle kunna betrakta hans fysiska närvaro i oändlighet.

Heiskanen har själv komponerat musiken till sitt verk. Såsom en renässansmänniska lyckas han skapa pastischer av stumfilmers pianoackompanjemang och ljudeffekter ända till sångrörelsens starka ballader.

Att man blandar den klassiska teaterstilen vald för Herra Hillon hämmennys med stumfilmer, mimiker och slapstick fungerar perfekt. Verkets namn är beskrivande, samtidigt som det inte berättar någonting alls. Man vill ju skapa förvirring med det här.